Först och främst vill jag säga att jag VET att jag är på min ålders höst (ålderns höst är för övrigt ett taskigt begrepp. Hösten är så deprimerande. Varför inte istället kalla det för dödens vår?) och  att jag därmed är medveten om att jag stöter på patrull i samma stund som jag dryftar framtidsplaner. Men jag bryr mig inte. Jag orkar inte ta åt mig. Det är väl upp till mig själv och mig allena att avgöra huruvida jag vill plöja ner ambition och energi i utveckling av framtiden - och därmed självvalt bli en nyttig medborgare hellre än en grönsak som sitter och suger oppa via slang på någon bortglömt pensionärsfacilitet?

Vad det är som står på? Jao, jag ska börja studera affärsjuridik!  Du läste rätt - jag ska bli jurist.

Jag håller i detta nu på att sondera terrängen i det akademiska Sverige för att förkovra mig m mina utbildningsmöjligheter. Det får väldigt gärna handla om en plats någorlunda nära där jag bor, för jag är ju sedan tre år utrustad med rullator och någon dag per månad även syrgastank.

Nu kommer jag ju aldrig att starta en egen advokatfirma men man vet aldrig - kanske kan jag konsulta lite timmar åt sonsonens advokatbyrå? Oavsett vilket det blir spår jag att jag skulle känna mig rejält mycket nyttigare  i samhället om jag drog ett litet strå till stacken och fick lite större momsrotation än vad som är brukligt på systemets halvkrassa pensionsersättningar...

Önska mig lycka till!

Det är ju aldrig roligt när någon i de närmre sfärerna går bort och än otrevligare riskerar det att bli i och med all konfliktpotential som enkelt går och följer med ett dödsbo. Arvslagarna är inte alltid att uppfatta som självklara och tvister är tyvärr vanliga inslag, även mellan släktingar som under alla år lyckats hålla sams.

Det är med andra ord allt annat än ödingt att redan medan tid är förse sig med konstruktiva kontakter med utövare av adekvat juridik.