Ännu en helg avklarad. Min dam var och hälsade på och vi har, mot vad jag först kanske trodde, faktiskt närmat oss varandra ytterligare. Där jag i viss mån köpte att vi nog skulle fasa ut varandra ur varandras liv fick jag rejält med tji när vi istället kom ännu närmre varandra. Jag är intrigerad av processen och jag måste erkänna att jag ser långt fler möjligheter än hinder i den potentiella utkomsten.

I övrigt har jag inte jättemycket att skriva just nu, men det kanske blir mer under dagen.

Helgen har passerat och den har varit god. Den plötsliga extra vintertidstimmen var välkommen och öppnade för ytterligare en timmes mys i soffan. För mys i soffan blev det.

Jag är egentligen för gammal för att umgås med damer som är så mycket yngre än jag. Försöker jag iallafall att intala mig själv, i jakt på min moraliska kompass som verkar vara sorgligt bortslarvad... Nej, jag vet... en åldersskillnad på tretton år är kanske inte jättemycket, men det är likväl något som jag bearbetar mentalt. Jag är inte det minsta rädd för att verka vara gubbsjuk eller på annat vis vilja fly en eventuell bekantskapskrets eventuella blickar, ord eller åsikter... Det jag isf gör, gör jag för mig. Och för henne. Och vill hon vara med en veritabel gubbe och synas med någon som har mer vitt hår än brunt är det en yttring av en autonom vilja som jag ingalunda har för avsikt att sätta mig över.

Frihet är lagen. Och kärlek under vilja.

Jag vet däremot inte hur jag ska reagera över det faktum att hon i plötsliga meningarredan skjuter in förslag om samboskap och hypotetiska barn. Jag vet dock att hon sökt jobb i min stad och att jag, om hon skulel få det och därefter vilja, gärna skulel se hennes roll öka i mitt liv...

Och så är julen strax att vara i antågande och den ekonomiska ångesten i våra svenska folkhem kan med viss rätta antas vara proportionerlig närheten av dessa helger. Snart är folk att gå man ur huse för att likt stinna torskar på burk trängas broderligt och systerligt i täta kassaköer, viftande med ständigt utarmade börsar och ångestens skuggor under sina shoppingspree-ögon.

Folk kommer skaffa sig lån och skulder. Folk kommer bli feta på skinka och omelett. Folk kommer glömma kasta ut granen och dras med den till påsk, eller midsommar rent utav. Någon kommer hamna i klammeri gentemot den ekoniska sidan av rättvisan och många kommer se sina vänner öppna dyra paket med leenden illa dolt målade av bitterhetens beska.

Är det därför vi firar jul? Handlar verkligen julen om att sätta pengar i omlopp? Pengar som vi i många fall inte ens har? Handlar julen om att i princip skänka bort skulder inhuldade i blanka papper under de tunga dofterna av glöggvärmda russin och mormors matsmältningsproblematik?

Ja. Jag tror det.

Vi är alla givna makten att förändra och lever sålunda i den värld vi tillsammans skapar och har skapat. Den rådande världens ordning är det enda objektiva uttrycket för vad som skulle kunna beskrivas vara sanning och som utlevare av vår egen skapelse är vi både dess gudar och dess slavar. 

Men med de epiteten kommer ingalunda falsdom.

Aftonbladets Mona Wolling skriver i en i övrigt nonsensbetonad artikel färgad av låtsasord som "svennebanandeadend" några bra rader som faktiskt öppnar för viss reflektion och en fräsch - liksom vagt tabubelagd - nyans på den ständigt pågående genusdebatten:

Barn är aldrig bromsklossar.

Lathet, feghet, konformitet och bekvämlighet stoppar människor på väg. Aldrig barn.

Men vill ni veta vad jag tror stoppar pappor från föräldraledighet?

Det är givetvis enintressant vinkling av pappaledighet och  föräldraledighet som många helt och hållet missar; stolthet i kombination med östrogen.