Affärsrådgningens härliga vidder är tänkbara utflyktsmål för mig nu när jag går i tankarna på ytterligare en egen liten firma. Det vore angenämt att välsigna sitt luggslitna köksbords mattade yta med ytterligare en kaxig uppsättning papper.

Affärsrådgnivning. Smaka på ordet. Visst låter det fint?

Önska mig lycka till när jag nu är att begrava mig i djupa affärstrategiska träskmed min ficklampa och min snorkel...

 

SÄPO bevakar folk skriver DN och jag måste erkänna att jag satte morgonkaffet i halsen av förvåning ... inte. Givetvis är det säkerhetspolisens yrke att, just, bevaka folk. Inte sant? Att bevakningen sker i lönndom är också en företagsidé - det är ju metoden som överhuvudtaget gör den effektiv. Öppna kort från en nationell säkerhetsspolis a la "Hej hej, det var från SÄPO. Vi tänkte bara säga tat vi i en tid framöver kommer att ha ögonen på dig, för vi misstänker ditten och datten" skulle omintetgöra de resultat som faktiskt görs.

Jag har verkligen ingenting emot en smula övervakning. Har man rent mjöl i påsen har man aldrig någonting att frukta. Har man inte rent mjöl i påsen borde man snarare fråga sig: Varför har jag inte det?  Och man kan även fråga sig vad rätt man har att ingå i samhället och dess debatt om man inte ens följer dess regler.

En hockeyspelare med klubba och skydd skulle aldrig under pågående match bli utsläppt  på et fotbollsplan. Varför ska en kriminellt aktiv ha rätten att tycka  till ett skit om mitt Sverige?

Låt våra säkerhetsorgan göra sittyttersta för vår säkerhet. Den som har något att dölja kan, om vederbörande nu stör sig så hemskt, ta sitt pick och pack och dra. Vi vill ändå inte ha det klientelet i vårt land.

Och får dig som inte förstod måste jag klargöra att resonemanget ovan i min värld appliceras på ALLA invånare. Oavsett ras, hudfärg, religion eller sexuell läggning. Och då kriminella INTE är en etnisk minoritet är min åsikt INTE diskriminerande.

I krisens spår vänder medlemmarna tillbaka, skriver DN och den potentiella underförsäkringen hos landets arbetstagare stöttes även en del i debatten som igår stod mellan Reinfeldt och Sahlin. Överlag är detta givetvis bra att sveriges arbetskraft har skäl till att känna iallafall viss trygghet i sin vardag: skiter det sig så går det iallafall inte åt helvete. men jag tror även att det varit iallafall lite lärorikt för fackföreningar och a-kassor att se hur lätt deras medlemmar faktiskt sviker dem.
Det är således upp till dem att skapa dels reella och dels upplevda mervärden och "kundnytta" för att behålla sina medlemma och inte så där nonschalant bara ta dem för givna som de tyvärr allt för ofta gör.

Dagligen ser man i media hur det vid inbryt av näringsidkande verksamheter sker tillgrepp av kassalådor och man ställer sig nästintill undrande huruvida lösningen i sig verkligen är så optimal som vi under årens långa lopp kommit att tro. Är det verkligen att betrakta som säkert att gömma små pengar i en relativt liten och högst flyttbar låda?

Jag efterlyser nya aktörer och högre säkerhetstänk på marknaden för kassalådor och några ideer som spontant känns lättillgängliga och allt annat än omöjliga i sitt respektive genomförande är att mura fast dem i väggar, gjuta in dem i smått tuunga betongblock eller förse dem sjuhelsickes säkerhetskedjör modell ankarkätting.

Det finsn ingen ursäkt för att vi, homo sapiens, den upplysna människan, år 2008 inte ska  kunna finna ut metoder för att i högre grad göravåra kassalådor mindre tillgreppsvänliga.

Det är ju aldrig roligt när någon i de närmre sfärerna går bort och än otrevligare riskerar det att bli i och med all konfliktpotential som enkelt går och följer med ett dödsbo. Arvslagarna är inte alltid att uppfatta som självklara och tvister är tyvärr vanliga inslag, även mellan släktingar som under alla år lyckats hålla sams.

Det är med andra ord allt annat än ödingt att redan medan tid är förse sig med konstruktiva kontakter med utövare av adekvat juridik.